Ura Kaipa

Hej bloggläsare! Elise här igen.

Eftersom inte bara Robin ska blogga, så var det bestämt att jag skulle skriva blogginlägget om vad som hände på Ura Kaipan, och kompislägret i allmänhet. Perfekt, eftersom jag har massa fula bilder på alla.

Iallafall, när vi först kom till lägerplatsen var det väldigt fint väder, och alla började sätta upp sina tält, eller i vi patrullscouters fall, vårt väderbeständiga och mycket hållbara vindskydd. Vi satte även med viss svårighet upp ett soltak, och sen åt vi lunch, nämligen korv med bröd, senap, ketchup, och rostad lök. Det fanns även köttbullar på spett.

Efter denna lunch, som smakade mycket gott efter allt arbete, skulle vi samlas för invigning av lägret och lite lära-känna övningar. När lägret var invigt och vi hade spelat finns i sjön där alla scouter var ett kort, gick vi tillbaka till vårt läger, för att upptäcka att soltaket hade rasat. Igen. Därför satte några igång med att fixa detta med lite hjälp från vår ledare Johan, medan andra, t ex jag, gick och vilade i vindskyddet.

Sen hände väl inte så mycket fram tills vi lagade middag, som var ris med kyckling i svampsås, Mias specialitet, som serveras på nästan alla läger. Sen när alla hade ätit, så var det inte lång tid innan det var lägerbål. Precis i tid till lägerbålet kom det vackra vädret, och detta ledde till en rad upptäckter. Vissa upptäckte att regnkläder inte gjorda av galon inte håller för hur mycket regn som helst, andra att med nog lampolja kan man tända en eld oberoende av vilket väder det är, och ännu några att hur trevligt det än är med lägerbål, så vill man ibland bara hem och sova.

Och att gå hem och sova kan man ju alltid göra, om inte ens vindskydd blivit en simbassäng. Nästa timme spenderade alla patrullisar ute i regnet och grävde, flyttade undan packning till solskyddet, som nu funkade som regnskydd, och spände om vindskyddet. Tack vare en ängel sänd från ovan, vid namn David, så var sedan vårt vindskydd beboeligt, och alla somnade gott.

På fredag morgon vaknade alla utvilade, om än lite förvirrade för att Anton och Alex var borta sen klockan fem, men deras sovsäckar låg kvar. Mysteriet var löst när det visade sig att Anton lagade gröt och Alex sov under en filt under solskyddet.

Efter frukosten var det morgonsamling, då vi äntligen fick information om Ura Kaipan, nämligen ett brev från Ura Kaipa själv. Därför samlade vi efter denna samling ihop alla Tornugglans patrullscouter, och gjorde vår slutliga packningslista, och bestämde allas ansvarsområden. Sen sattes alla i arbete, med allt från att ut och reka och leta efter chiffer och ledtrådar, till att sätta upp torkställningar till allting som hade blivit blött under gårdagen, till att lösa de chiffer som de som rekade hittade. Efter allt detta hårda arbete, bestämde många sig för att vila. Vissa sov inne i vindskyddet, andra hittade mer kreativa ställen att sova på:

Efter detta hjälper några till med lunchen, hajkgryta, och andra gör ...ingenting. Rekar lite mer, eller nåt. Efter lunchen så bygger rover om soltaket igen, och vi fortsätter ladda inför Ura Kaipan. Innan middagen är allt vi ska ha med oss packat och under soltaket

Middagen förbereder juniorerna, och mitt i när vi sitter och äter den börjar det ösregna nog för att alla ska börja betvivla om de verkligen vill gå Ura Kaipan, men inte nog för att alla ska tappa sugen helt. Om ni nu undrar hur mycket det är, så såg det väl ut ungefär såhär:


Mmm, underbart. Regnet slutade turligt nog innan vi skulle ge oss av, och vi hade även tid för lite peppning genom krigsmålning och sång, bland annat La Voix, Sveriges bidrag till Eurovision Song Contest, och In Kommer Gösta av Philemon Arthur and the Dung.

Till slut kom en procession av människor, och vi följer efter, för nu är det Ura Kaipa. Vi får instruktioner att för att rädda Karilas, så måste vi hitta Ura Kaipas yxa, en ordentig twist på den gamla storyn alltså. Vi måste även akta oss för Elementorerna, kåpklädda monster som kan lysa på oss med sina ficklampor.

Vi drar vidare till Ura Kaipas hydda, där Ura Kaipa sitter och vill att vi ska räkna hans yxor, och sedan ge honom en till yxa, så att han ska kunna ge oss en robot som ska ledsaga oss på vår färd. Efter vi har gett honom en yxa, vackert handgjord i silvertejp, får vi vår robot, BenBot X002™ som ger oss en karta med olika stationer inringade.

Vi drar runt lite, letandes efter dessa stationer, och några tiotal minuter in i framtiden har vi skickat Ida över ett fält till ett torn, för att se om det möjligen finns någon station där. Halvvägs till tornet börjar hon vifta och peka bårtåt vägen, men vi försäkrar henne med handgetser att hon ska hela vägen bort till tornet. Efter några sekunder börjar vi undra vad hon viftade om, och vad kommer inte över krönet förutom tre Elementorer! Dessa lyser på stackars BenBot™ så att hans batteri förstörs, och Ida kommer tillbaka från tornet, med nyheten om att det inte låg någon station där. Då påpekar Elementorerna snällt att ett rep som hänger på staketet är stationen och låter oss sedan givmilt göra den innan vi går tillbaka för att ladda upp BenBot™s batteri.

Stationen gick ut på att hälften av patrullen skulle hålla i ena änden av repet, och andra hälften skulle, ja tro det eller ej, hålla i andra änden av snöret. Sedan skulle man knyta en knop, i detta fall en råbandsknop, utan att några släppte snöret. Vi klarade detta galant, och fick därför vår första ledtråd till lösenordet som behövdes för att komma vidare: Taraxacum.

Efter att ha gått tillbaka till Ura Kaipa och räknat om hans yxor, och gett honom en till av våra vackra silvertejpsyxor laddades BenBot™ upp, och vi gick och tog två stationer efter varandra. Den första, där man ska plocka upp grytlock i en ruta av lava med hjälp av en krok som sitter fast i flera snören, och den andra: kastning av livlina. Detta gav oss två till ledtrådar: Huanghe och Flavus.

Det var runt då vi kom på att det antagligen inte var något förstjutningschiffer, och därför kan jag och Ida som chifferansvariga sluta försöka lösa dem. Vi går vidare förbi lägret för att det är på väg till nästa station. Precis efter vi gått förbi, ser vi fem Elementorer komma gående på vägen. Efter att vi lönlöst försökt springa och gömma oss, går vi de femtio metrarna tillbaka till Ura Kaipa, och ger honom ännu en yxa av silvertejp.

Vid den fjärde stationen ramlar BenBot™ och slår sig, och vi måste förbinda hans sår. När vi gjort det ger han oss vår fjärde ledtråd: Palaus flagga. Då läser vi upp alla ledtrådar för att kolla om någon skulle kunna komma på lösningen, och vid Huanghe brister Per ut i ett "Men det är ju Gula Floden!", och vi har hittat lösningen. Vi frågar BenBot™ om lösenordet är gul, som det mycket riktigt är. Nu är BenBot™ programmerad att lämna oss, men hans nyfikenhetsprogram tar överhanden, och han följer med.

Vi går till punkten på kartan som BenBot™ gett oss, och hittar lite människor, som visar oss en labyrint, där man ska ut använda en laserpekare för att ta sig igenom. Vi löser även detta, och får ledtråden 630 m 31°,och Agnes, vår tillförlitliga navigerare och patrulledare tar ut kompassriktningen och säger att vi ska till en borgruin lite längre bort. Då passar Kenneth, som är där på stationen, på att varna oss om Elementorernas högkvarter, som ligger på vägen. Tydligen kan Elementorerna tillfångata oss och hålla oss i tre timmar, så vi måste undvika högkvarteret helt. Därför arbetar Agnes om vår rutt oh bestämmer att vi ska smyga oss igenom skogen i en femtio meters radie runt högkvarteret. Efter mycket smygande och duckande i den fuktiga och beckmörka skogen bedömer vi att vi är ur farozonen.

Men bara några minuter senare ser vi ljus och vita kappor och släcker lycktan och slänger oss på vägen mitt på grusvägen. Efter fem minuter av ängsligt väntande upptäcker vi att Elementorerna står på stället vi ska till, och inte verkar intresserade av att tillfångata oss i flera timmar. Därför går vi upp på höjden, där vi ska tända en signaleld. Två väldigt brännbara tamponger och mycket lampolja senare brinner det, och Elementorerna pekar på ett träd lite längre bort. Där hänger till vår stora förvåning en yxa. Och det är så vi från Tornugglan, efter sex år med andraplatser, äntligen vann Ura Kaipan.

-Elise
vice patrulledare i Ardea Cinerea
sekreterare och chifferansvarig på Ura Kaipan